Foo Fighters konserten den 22 juni 2011 var absolut något av det mäktigaste jag har varit med om och det var verkligen en häftig kulturupplevelse. Att jag dessutom stod så att jag kunde nå stängslet längst fram gjorde allt tusen gånger bättre. Känslan av att stå mitt i ett folkhav på 35.000 människor, där alla är glada, hoppar och sjunger med är helt obeskrivligt. Glädjen och förväntan i arenan när bandet först visade sig på scenen var så hög att man nästan kunde ta på den. Jag hade gåshud under HELA konserten. Jag stod inte still en enda gång, ingen stod still. Alla skuttade runt, dansade och sjöng med. Det höjde verkligen nivån på hela konsertern. Om alla hade stått still eller suttit på stolar och bara kollat hade det inte alls varit samma sak. Så ska det vara när man lyssnar på t.ex. klassisk musik då man verkligen tar in musiken i hjärtat (det gör man visserligen med musiken i andra generar också, men på ett annat sätt). En rock konsert utan ös är ingen riktig rock konsert.
Jag kunde inte heller låta bli att önska att det var jag som stod där uppe på scenen och att det var mig publiken ville se. Jag fick verkligen inspiration att fortsätta att kämpa för att nå mina mål, bl.a inom musiken (Jag har alltid älskat musik, att spela instrument och att sjunga), och att jag aldrig ska ge upp om jag verkligen vill någonting. Jag och min syster har skrivit ungefär 30 låtar tillsammans varav minst 10 av dom är riktigt bra. Jag tror verkligen att vi skulle kunna satsa på musiken och bli rätt stora i åtminstonde Sverige om vi verkligen skulle ge oss fan på att vi ska lyckas och tar oss tid och ork till det. DRÖMMAR!